like the violin

Jag sitter och tänker på hur många olika människor jag egentligen har att tacka för att jag är där jag är nu: så lycklig, rent musikaliskt, med min alldeles vackra, fina sångröst, min genrebredd, mitt intresse för nästan all musik jag kommer över och min överlag rent musiska inställning till livet (det där är ett citat från min lärare i ensembleledning. Kan ni tänka er en finare komplimang?).

Jag tänker att jag inte hade varit här om det inte hade varit för Björn, som introducerade Esbjörn Svensson Trio, Air, Stina Nordenstam, Ben Folds Five och många fler, men framför allt Leaning Into Mine av Jonas Knutsson som har kommit att betyda så mycket. Jag tänker att jag inte hade varit här om det inte hade varit för lindyn, som lärt mig sjunga jazz. Jag tänker på Markus och Bersa, utan vars hjälp och pepp jag kanske inte hade vågat söka till musiklinjen på SVF. Och många fler. Det är en betryggande tanke, den på hur mycket det är som har lett mig hit. Allting har ju lett mig hit, även det svåra.