Heheheheee. För några dagar sedan gick jag med i en Facebook-grupp som heter "Vi som borde öva men fastnar framför YouTube" för att det är ... så klockrent.

Och det är ju en sak när man tittar till exempel på olika körers versioner av Lauridsens O Magnum Mysterium (som nog är ett av de vackraste musikstycken jag har i mitt liv just nu. Och som Härlanda Kammarkör ska göra på Julsång i City i Domkyrkan, tisdag 18 dec kl. 17:45. Det blir fantastiskt, kom och lyssna!). Eller hur olika dirigenter tar sig an Appalachian Spring. Jag får rysningar! Jag menar, sådant är ju ändå godkänd procrastination eftersom det är musikrelaterat och alltså bidrar till vidare musikalisk utveckling. Att titta på sådant som bara är roligt dock, det borde vara förbjudet ...

Här har två finfina:
100 höjdare #18 Björn Skifs glömmer texten
Cat Talking

Jag känner mig ungefär som när Kristoffer och jag en gång för (mycket mycket) länge sedan såg Mickey Blue Eyes på bio och jag skrattade så mycket på det där stället (foggettabaddiit) att folket i bänkraderna till slut började skratta åt mig. Ojojoj, ojojoj.

Här är det klippet förresten. Jag skrattade så mycket när jag såg det nyss att min klasskamrat Andreas som sitter vid datorn mittemot var tvungen att fråga hur det är med mig. Håhåjaja :)

På tal om procrastination, så är det här (blogg- alt. hemsidesuppdaterande) värsta formen, för man kan hålla på hur länge som helst ... Okej Kristin, back to work. My One and Only Love väntar.

Får man lov att bli intresserad av någon för att han pratar så fin dialekt?

Godis är bra för/ mot allting! Nu äter jag bilar samtidigt som jag reharmoniserar Tune Up. Går skitmycket bättre!

Åh, nej! Jag är på väg in i en "liten svacka". Kallas även "bluffperiod" eftersom den kännetecknas av att man går och väntar på att någon ska upptäcka att man är en bluff, alltså, att något ska ha gått fel; att det inte alls var meningen att man skulle komma in här.

För ja ... för andra verkar det ju så "ååh" och "ooh" att gå på musikhögskolan, musikhögskolan liksom, det låter som att man är så duktig, på musik. Och så går jag här och känner mig dålig. På musik. Jazzarrangering håller vi på med i teorin och jag ligger naturligtvis efter; nu när jag försöker sitta med det känner jag mig som ett frågetecken, lite som att det inte hjälper hur mycket jag än läser instruktionerna, för att jag har missat någonting innan, någon slags musikteoretisk grund, som "alla andra" tycks ha. Och dessa mina stora svagheter inom teorin gör som vanligt att jag undrar varför jag kiom in här egentligen. Varför kom jag in här egentligen? De allra flesta är ju duktiga på antingen gehör eller teori; jag har varken eller. Vad är det jag har?

Jag skulle vilja ha något som är min grej, liksom, något som jag är bra på.

Summan av kardemumman är att just nu känns det som att det måste vara skitenkelt att komma in här eftersom jag kom in, samt vad håller jag egentligen på med? Jag utbildar mig ju ändå till arbetslöshet, det vet vi. Så lite jobb som det finns, så duger det inte att hanka sig fram så som jag gör, och lite halvt (i bästa fall) klara av teoriuppgifterna och kammarmusikuppspelet, man måste vara på topp, på topp måste man vara. Hur ska det bara gå?

Hanna: - Vilket slarvarsel han är!
Kristin: - Va?
- Ett slarvarsel! Säg med mig nu ... på norrländska. Slarvaschel.
- Slarv ... arsel?
- Aschel!
- Ashel?
- Ssssccccchhhh!
- Shhhh?
- Men längre bak i mun! Scccchhh.
(Jag försöker, Hanna skakar beklagande på huvudet.)
- Men nu tar vi en kurs. Till exempel: "Gu va han ä oschi!"
- Va?
- Gu va han ä oschi!
- Men jag kan ju inte säga något som jag inte vet vad det betyder!
- Men det betyder typ, oschig betyder att man roffar åt sig. Om godis till exempel. Det handlar ofta om mat. Eller ... mat är det enda jag har hört det om. Eller som min mormor sa häromdagen: "Nå intärlehär otängt utti!".
- Men nu skämtar du. Otänkt uti?
- Men uti betyder som "i det här". Alltså, det är inte otänkt i det här, alltså jag har tänkt, på det här.
- Ni är så konstiga däruppe.
- Nähä. Vi är lugna och harmoniska.
- Men det är ju en myt att norrlänningar skulle vara mer harmoniska än vi andra.
- Men jag är skitharmonisk! Eller den här: "Nånojerrhebrao!".
- Som betyder?
- Att det är bra.

Åh, den sötaste grejen hände igår! Vi repade madrigaler, och jag sjöng lite krattigt först, så jag utbrast i ett "jag är så DÅLIG!". Men sedan kom jag på mig och la till (fortfarande med ögonen ned i noterna) ett "... just nu, alltså, jag menar inte jämt utan bara just vid den är genomsjungningen alltså!". Och sedan tittade jag lite försiktigt upp på Sofia och Gustav. De försökte se lite bistra och stränga ut, men började skratta.
- Men det är ju en förbättring i alla fall?!" sa jag.
- Ja, som varandes din kammarmusikensemble under hela våren kan man absolut säga att det är en förbättring! sa Sofia. Och sedan kramade jag dem.

Mina finaste! Det är en sådan TUR att jag hamnade i samma kammarmusikensemble som dem i våras (man byter varje termin, reds. anm. I våras spelade vi Buxtehude (Sofia är violinist, som bilden visar, egentligen och Gustav pianist), och nu under hösten sjunger vi madrigaler i kvartett. Egentligen skulle madrigalerna vara ett sidoprojekt till andra kammarmusikensembler, men för mig blev det inte så eftersom jag var tvungen att skala av så mycket som möjligt; vokalkvartetten blev min enda kammarmusikensemble den här hösten, tyvärr). Jag hade ju så otroligt låg självkänsla gällande min klassiska sång och över lag min, enligt mitt tycke, oberättigade vistelse på musikhögskolan. Och de bara lyssnade och peppade, outtröttligt! Sa ifrån på skarpen gjorde de också, men bara när jag precis behövde det. Åh, bästa.

Arvo Pärt-konserten med kyrkomusikerkören igår gick förresten tokbra. Det är i sanning ett fantastiskt verk och ljuvligt, om än krävande, att sjunga. Det var helt slutsålt, så det funderas på att vi ska göra om det i början av våren.

Annars har det varit en finfin inspirationsdag idag. Lunchkonsert med sex nyskrivna låtar av MuAa2 (på ren svenska: afromusikernas årskurs två), skådespelarfyrornas "Att gestalta kön"-föreställning (en magisk fridans- och rörelseföreställning: magnifikt, jag blev så lycklig; och som alltid med fridans gör det lite ont i magen, och det står klart för mig än en gång att jag fortfarande sörjer fridansen ... men jag kan leva med det) och ett par dugliga föreläsningar, samt lite pianoövning, och så har jag planerat lindykurs och bluesdansat med Kristian (det tycks omöjligt nuförtiden att planera utan att bluesdansa, vilket iofs är helt förståeligt, varför avstå från att bluesdansa liksom). Hanna är på väg hit, för myskväll. Det goda livet.

Hur man vet att ens vän läser till läkare

Sam: Jag måste banta!
Kristin: Va?! Varför det?
S: För jag börjar bli tjock!
K (tittar menande på sin mage): Men ska vi jämföra eller?
S: Nej, det ska vi inte! Du är tjej och tjejer ska vara tjocka!
K: Va?
S: Ja, det är bara lite subkutan charm.

Nej, det går faktiskt inte att skriva om något positivt idag, hur jag en anstränger mig.

Exempel på saker som har gått fel idag:
+ Jag kom dåligt förberedd till SAMTLIGA lektioner och presterade dåligt på SAMTLIGA lektioner. Mina lärare tittar så besviket på mig. Jag hatar det, hatar det, och jag får ont i magen.

+ Stämrepet på Pärts Te Deum vi hade på eftermiddagen var så pinsamt att jag var tvungen att gå därifrån för att inte börja gråta (bokstavligt talat). Det skar sig något otroligt och det var JAG som sjöng falskt, det var MITT FEL att det lät för jävligt.

+ Vi bestämde oss för att lägga jazzensemblen på is. Det är ingen som hinner, vi lyckas aldrig hitta reptider. Men jag hade glatt mig så åt den här jazzensemblen, och det gör mig så glad att ha något musikaliskt som inte har med skolan att göra, som är prestigefritt, bara jam, bara lek tillsammans med människor jag tycker mycket om. Det är numera ett minne blott.

+ Sen upptäckte Sam medan jag var på toa att min kamera är trasig!!! Jag har inte använt den på några dagar och alltså inte tagit upp den ur fodralet. Men nu ville han pilla lite på den och då såg vi att linsen var spräckt! Jag bara skrek rätt ut! Sedan såg jag att det var UV-filtret som hade krasat, inte själva linsen. Andades ut lite. Men filtret hade i alla fall fastnat, och jag vågar inte skruva loss det av rädsla för att repa linsen med alla de där små jävliga glasbitarna. ÅNGEST ÅNGEST.


Sam sa att jag i alla fall kan skratta åt det. Att när det blir såhär extremt så måste man bara skratta åt det. Och så skrattade vi åt det en stund. Men han skulle iväg och spela tennis, så nu är det tomt här igen.

Det värsta är att den där bostadsångesten genom att allt har varit så jävligt idag har vuxit och bildat någon sorts allmän livsångest på följande teman:
+ Jag utbildar mig till arbetslöshet och kommer aldrig få jobb
+ Jag kommer få flytta ut i förorten och vantrivas
+ Ingen kommer någonsin bli kär i mig utan jag kommer få leva ensam i resten av mitt liv

Och vidare på samma tema, ni förstår. Och jag tänker bara att den här dagen får vara slut snart, innan det hinner hända något mer dumt.

Jag SKÄMS för att kalla mig kristen när folk beter sig som de gör. Jag SKÄMS för att sägas dela religion med folk som tycker så. Det är INTE samma religion. Min handlar om kärlek. Och bara bara bara bara kärlek! Bara! Allting som är fint och bra i den här världen kommer från Gud, och det genom kärlek. Det är faktiskt precis så enkelt!

Ni sysslar ju inte med kärlek! Gå härifrån! Sluta upp med att svärta ned andras intryck av min superfina Gud som är bäst i världen (och himlen etc.)! Jag blir så trött på er! Usch!

Och att Stefan Gustavsson (generalsekreterare för Svenska Evangelistiska Alliansen, som har kommit på det här "bevara äktenskapet"-köret) enligt dagen.se "understryker att organisationens avsikt inte är att såra någon" ... Herregud. Vad ska man säga. Inte såra någon?! Vad tror de att de gör, då? Jag känner bara BRIST PÅ EMPATI LILLA VÄNNEN. Det duger inte. Som kristen borde du sannerligen veta bättre. Gör mig en tjänst i framtiden, och tänk mer på vad Jesus skulle ha gjort!

Bilden: Vi jobbar med vårt musikstycke för sju dammsugare.

Det satt en kvinna mittemot mig på bussen idag. Hon lyssnade på musik i öronpluttar, och hennes nynnande bildade en finfin tersstämma - inte rytmisk men väl melodisk - till Eggstones Water, som var vad jag lyssande på i mina hörlurar. Det är sånt som gör ens dag.

Jag sitter och tänker på hur många olika människor jag egentligen har att tacka för att jag är där jag är nu: så lycklig, rent musikaliskt, med min alldeles vackra, fina sångröst, min genrebredd, mitt intresse för nästan all musik jag kommer över och min överlag rent musiska inställning till livet (det där är ett citat från min lärare i ensembleledning. Kan ni tänka er en finare komplimang?).

Jag tänker att jag inte hade varit här om det inte hade varit för Björn, som introducerade Esbjörn Svensson Trio, Air, Stina Nordenstam, Ben Folds Five och många fler, men framför allt Leaning Into Mine av Jonas Knutsson som har kommit att betyda så mycket. Jag tänker att jag inte hade varit här om det inte hade varit för lindyn, som lärt mig sjunga jazz. Jag tänker på Markus och Bersa, utan vars hjälp och pepp jag kanske inte hade vågat söka till musiklinjen på SVF. Och många fler. Det är en betryggande tanke, den på hur mycket det är som har lett mig hit. Allting har ju lett mig hit, även det svåra.