And then there are the days when I just want to ask Why? Why do I go to school? Why do I sing? Why do I leave the house? Why do I create art? What's the use? Why do I call friends and ask for a fika when it only makes them feel more stressed? Why do I take photos, and later spend loads of time putting them in albums? Why do I try to think of different things to eat for dinner every day? Why do I bother to wear something that is not sweatpants? Why do I blog? Why do I take dance classes? Why do I buy patterned paper? Why do I teach dance classes? Why do I want to make new friends when everyone has so many friends taking up their time already? Why do I even try to bring something new and unique into the world? Why do I make collages? Why do I work out? Why do I write letters? Why do I struggle with exercises to make my back stronger when it makes the pain worse? Why bother, when I can just lay on the couch and watch the days go by, and not ever waste any more energy at all?
4 comments:
Eg ser du har ein "frälsarekrans". Eg har ein eg og, ikkje alltid rundt handleddet, men alltid i hjartet og tankane. Eg liker å lesa om livet ditt, Kristin. Og du er alltid velkomen til å kikka inn i mitt via bloggen. Alt godt til deg.
Det här kan jag relatera till massor. Livsleda kallar jag den känslan.
heidi: vad fint sagt! tack ska du ha. jag brukar ha min frälsarkrans på mig varje dag. för att det känns skönt att ha den där, som ett tecken och för att det hjälper lite, ibland.
camilla: ja, det är nog precis vad det är. vet du om man kan få bort det?
Jag tror inte att det går att får bort, faktiskt. Misstänker att det är ett sorts livsvillkor... Det finns ett citat av Hanna Arendt som jag brukar tänka på på tal om livsleda:
"Att vi människor över huvud taget uthärdar att existera med döden framför oss, alltså att vi inte bara väntar på att den dödsdom slutligen ska verkställas som fälldes i och med att vi föddes, kan hänga samman med att vi alltid är fångna i en spännande historia med okänd utgång. Livsledan, taedium vitae, innebär kanske bara att denna spänning upplöses.
Skälen till varför livets spänning [...] kan upprätthållas ända fram till döden är att en historias innebörd först yppas när den kommit till sitt slut och att vi alltså hela livet är fångna i en historia vars utgång vi inte känner."
Så det som händer, tänker jag mig, när livsledan sätter in är att man helt enkelt inte längre tycker att den där historian är spännande. Man (jag!) tänker: Jag skiter i hur det går, jag orkar inte, jag är inte längre nyfiken på någonting, jag är trött in i märgen.
Post a Comment