like the violin

Åh, den sötaste grejen hände igår! Vi repade madrigaler, och jag sjöng lite krattigt först, så jag utbrast i ett "jag är så DÅLIG!". Men sedan kom jag på mig och la till (fortfarande med ögonen ned i noterna) ett "... just nu, alltså, jag menar inte jämt utan bara just vid den är genomsjungningen alltså!". Och sedan tittade jag lite försiktigt upp på Sofia och Gustav. De försökte se lite bistra och stränga ut, men började skratta.
- Men det är ju en förbättring i alla fall?!" sa jag.
- Ja, som varandes din kammarmusikensemble under hela våren kan man absolut säga att det är en förbättring! sa Sofia. Och sedan kramade jag dem.

Mina finaste! Det är en sådan TUR att jag hamnade i samma kammarmusikensemble som dem i våras (man byter varje termin, reds. anm. I våras spelade vi Buxtehude (Sofia är violinist, som bilden visar, egentligen och Gustav pianist), och nu under hösten sjunger vi madrigaler i kvartett. Egentligen skulle madrigalerna vara ett sidoprojekt till andra kammarmusikensembler, men för mig blev det inte så eftersom jag var tvungen att skala av så mycket som möjligt; vokalkvartetten blev min enda kammarmusikensemble den här hösten, tyvärr). Jag hade ju så otroligt låg självkänsla gällande min klassiska sång och över lag min, enligt mitt tycke, oberättigade vistelse på musikhögskolan. Och de bara lyssnade och peppade, outtröttligt! Sa ifrån på skarpen gjorde de också, men bara när jag precis behövde det. Åh, bästa.

Arvo Pärt-konserten med kyrkomusikerkören igår gick förresten tokbra. Det är i sanning ett fantastiskt verk och ljuvligt, om än krävande, att sjunga. Det var helt slutsålt, så det funderas på att vi ska göra om det i början av våren.

Annars har det varit en finfin inspirationsdag idag. Lunchkonsert med sex nyskrivna låtar av MuAa2 (på ren svenska: afromusikernas årskurs två), skådespelarfyrornas "Att gestalta kön"-föreställning (en magisk fridans- och rörelseföreställning: magnifikt, jag blev så lycklig; och som alltid med fridans gör det lite ont i magen, och det står klart för mig än en gång att jag fortfarande sörjer fridansen ... men jag kan leva med det) och ett par dugliga föreläsningar, samt lite pianoövning, och så har jag planerat lindykurs och bluesdansat med Kristian (det tycks omöjligt nuförtiden att planera utan att bluesdansa, vilket iofs är helt förståeligt, varför avstå från att bluesdansa liksom). Hanna är på väg hit, för myskväll. Det goda livet.